Ja herregud det är inte lätt att vara jag alla gånger!

Igår var en sån där riktig tråkdag på jobbet, lite kunder och lite att göra i övrigt.

I en liten butik så blir man lite tjenis med sina stamkunder så man tilltalar varandra med namn, pratar lite allmänt och så. Vilket jag gjorde med en kund igår, pratade lite ditten och datten och sen gick hon runt och tittade i butiken och jag satt vid datorn i brist på annat.

Min ena dotter var på besök också och satt och lekte med min mobil.

Helt plötsligt när jag sitter där i min egen värld så hör jag nån ropa "-Hej då!" varav jag (fortfarande med näsan vid datorn) tror att det är min dotter som går, ropar "-Hej då, jag älskar dig!"

Jag hör då "-Ööö...jaha? Hej då..." jag hajjar till då jag inte känner igen rösten och ser att min dotter sitter kvar bredvid mig   

Så jag ropar "-Neeej! Det gör jag inte, förlåt!" Vet ej om hon uppfattade det innan hon gick   

Är jag pinsam eller   

ja det var ju en annan kund i butiken som fick sig ett gott skratt iaf, så jag sa "-Jag älskar dig också" när hon gick och skrattade   

Var ju tvungen att rädda mig på nått sätt höhö

Anna = klant

Over and out Suckers!